Alla tomtar tipptappar inte!

Idag var det luciamorgon på dagis. Hela förskolan firade tillsammans utomhus, mammor och pappor och hela konkarongen.
Vi hade övat så mycket att jag sjöng alla sånger för mamma i godnattsång kvällen innan. Hela repertoaren drog jag och tur var väl det. För i morse - när det var skarpt läge - vaknade jag på FEL SIDA!! Gör man det så blir ALLTING fel den dagen och så blev det idag.

Luciatåg var inte att tänka på, jag ställde mig bakom leksakskjulet tills det var över och fritt fram igen. Ett fel kommer sällan ensamt på en fel-sida-dag och det hann inte bli lunch innan nästa fel hände. En pulka i huvudet. Blod och plingeling till pappa och raka vägen till doktorn. Det gör lite ont att få en pulka i ögat men jag hade milimetrarna på min sida den här gången.

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick en bonuseftermiddag med pappa i pulkabacken, det kunde vara värt en droppe blod eller två!


Änglar och glorior

Igår var det mamma och pappas tur att vara på dagis och jag fick vara hemma med farmor. Utvecklingsamtal. Mamma frågade mig innan om det var något som jag tyckte att de skulle prata med fröken om. Jag svarade att jag tyckte att hon skulle berätta för för fröken hur snäll jag är och att jag hjälper till mycket hemma. Det gjorde hon nog också för när hon kom hem var hon stoltare än tuppen och nästan sådär jobbigt kramig och pussig.

Samma gäller för Livet, jag gör mitt bästa för att fostra henne in i ledet. Hemma hos oss börjar ju som bekant barnarbetet tidigt. Hon kämpade på tappert med skottespaden i snön lilla Livet får jag säga.

Tillbaka - på bloggen och på bobben!

Så var man tillbaka efter ett lååångt uppehåll. Du undrar kanske vad jag har haft för mig? Tja, kanske bestämmer jag mig för att ge ut en årskrönika. Vi får se, häng kvar!

I helgen blev jag bönhörd av snögudarna, de öppnade himlen och släppte ner allt på ett och samma ställe - hos mig! Säkert 30 cm medan jag sov. Helt galet! Ögonen poppade nästan ut när jag tittade ut på morgonen, WOW! Det var knappt att frukosten hanns med, bobben stod ju där otålig i garaget och väntade!
 Medan vi bobbade och pulkade kom det lika mycket snö till - hos mig! De som var några mil bort fick inget, jag kände mig utvald!

21 dagar kvar till Jul. Jag har stenkoll på det i år för jag följer julkalendern och öppnar luckor. Mamma tog fram almanackan och förklarade hur det hängde ihop med luckorna. Jag har stenkoll, så länge jag inte snurrar till det med luckorna förstås.
Mamma frågade mig om det var jag som smygöppnat luckorna i kalendern. Jag har börjat få en bra känsla för när man kan dra en vit och när man ska hålla sig så nära sanningen som möjligt
"Mamma, OM det var jag som gjorde det så såg jag inget i alla fall, jag blundade hela tiden medan jag tittade!"

PS, det vore roligt att veta om jag har några läsare kvar, kommentera gärna, det uppmuntrar!


Det var värre dagen efter....

Midsommardagen blev till ett riktigt äventyr! Det började lite försiktigt efter frukost med en cykeltur till Jula för att införskaffa ett fiskespö till mig, men sen började det hända saker. Jula var stängt.

Skulle jag fixa cykla till öppna affären i andra änden av stan? Pappa såg tveksam ut. Jag var inte inne i någon formtopp just då men mamma trodde på mig. Hon spände ögonen i mig och så gav vi oss av. Med proviantstopp på vägen tog vi oss hela vägen till affären en halvmil bort i andra änden av stan. Jag fick mitt fiskespö! Lycka!

På tillbakavägen var planen att pausa i farmor och farfars hus för lite fika, men vi hann inte dit. Fyra hus ifrån öppnade sig himlen och någon hällde en hink vatten över oss. Plaskvått var ordet.

Fika och torkpaus hos farmor och farfar sen iväg igen, men knappt hann vi öppna dörren förrän än ny hink vatten från himlen tömdes. Tillbaka in igen. Det var så segt att vänta att vi somnade hela gänget.

När vi kvicknade till igen hade det slutat regna och vi kunde trampa hemåt. Dryga milen hade vi trampat under dagen och det var riktigt skönt att komma hem. Mamma tar nycklarna för att låsa upp. Då händer det! Nycklarna hoppar ur mammas hand och rymmer iväg in under träfarstun vid ytterdörren. Hålet de smet in var så litet att inte ens syrran skulle kunna få in handen, än värre nå ner. Inte en chans att få fatt i dem. Åhh neeej! Vad skulle vi göra nu? Stor dramatik.

Utan goda grannar och reservnycklar hade äventyret inte slutat där...

På kvällen efter sagan erkände Mamma att varken hon eller pappa skulle ha klarat trampa så många hjulvarv som jag gjort under dagen, i det tempot. Tur att man har lite kräm i benen!



Sommar, sommar, midsommar!

 Det blev ett härligt midsommarfirande med grabbarna i år. Midsommarmat, jordgubbar och dans runt stången, precis som det ska vara. Under fiolgnissleriet och gilledansen fixade vi första parkett. Klockrent!

Dagen till ära fick jag bestämma syrrans outfit. Som en midsommardröm i lila tyll var hon! Matchimatchi med blåklockan, klockrent!

Vinnare och de som får stryk....

 Här ser ni en vinnare!

Killen som skjuter skarpt!










Säsongspremiär för minigolf och storsysslingarna får stordäng av mig i barnklassen! Hahaha, jag knöt upp deras svansar rejält! Satte en hole-in-one på första, sen höll jag formen banan igenom. En riktig talang - på minigolf också såklart!

 Så fanns det ju de som fick riktigt med stryk också...











....eller ja, somliga fixar till sina blessyrer helt på egen hand. Jag fattar inte hur hon bär sig åt?! Först var det en leksakstågtunnel som ledde till ett gipsat ben. Den här gången fixade hon till en riktig blåklocka, på ett bordsben. Hur gör hon?! En riktig liten klanta är hon iallafall min lilla syster.

Bamsebamsechoklad eller pengar?

Häromdagen fick alla barnen på dagis lyssna på en berättelse. Sagan slutade med ett val, hur skulle man välja mellan en jättestor bamsebamsechokladkaka och 1000 kr? Vi fick välja allihop. ALLA - småttingarna, 3-åringarna, 4-åringarna, 5-åringarna, till och med 6-åringarna valde bamsebamsechokladen. Ja, alla utom jag. När det till sist blev min tur sa jag:

"Jag väljer pengarna! För 1000 spänn kan jag köpa massor av choklad!"

Skoja att Fröken blev imponerad av min list :-)

Sverige värmer upp!

Sverige värmer upp inför kvällens match. Vi är laddade och taggade och tröjorna sitter på!


In i det sista är det oklart om syrran kommer kunna ta en plats i laget....

.... annars får hon väl bli materialare. Det går åt mycket vatten när Sverige har match!

Äntligen gipsfri!

 Vilken dag! Äntligen har jag blivit av med gipset!!! Skoja va gött!





Som grädde på moset var det sommaravslutning på dagis ikväll. Pappa och jag hade fixat värsta picknicken. Mums filibabba! Lek och bus med familjen och kompisarna - utan gips! Livet på en pinne helt enkelt!




Nu håller vi tummarna för att syrran blir av med sitt i returen på torsdag! (fast det verkar inte bekomma henne så mycket längre, hon kör på ändå... men ändå...)

Bakslag för Sverige!

Det går inte att ropa hej förrän gipset ligger i soptunnan! Det har vi lärt oss idag. Tanken var att syrran och helst jag också skulle bli av med gipset idag, men så blev det inte riktigt. Syrrans gips åkte på igen "För säkerhets skull" sa doktorn. Hur kunde han veta hurdan syrran är?!!! (Eller så blev han sur för att hon blev alldeles galen och skrek som en stucken gris så fort hon fick syn på honom.....)

Jag får vackert vänta till måndag. När det blir min tur ska le stort, sitta alldeles stilla och försöka se ut som en schackspelare. Så att det inte blir några "för säkerhets skull" .....




Det här gipset ger inga favörer längre, jobbarbyxor på och hårt arbete mest hela tiden. Kan lika gärna slippa gipset nu. Det är ju trots allt lite smidigare att olja in trädäck och trappor utan det....

Lite gips stoppar inte Sverige!

Snart är våra gipsdagar till ända. Det har gått förvånansvärt bra får jag säga. En gipsad arm är inget större hinder, jag har kunnat köra på som vanligt faktiskt. Till och med duschandet har funkat - tyvärr....



Syrran hade en lite längre startsträcka, men nu är det full rulle på henne med. Hon knatar på bra med gipsbenet i släptåg. Hon har fått en snygg sving på höften och ett gipsat ben är inget som hindrat henne från att lära sig klättra ordentligt. Igår satt hon simsalabim på kökstolen för egen maskin och idag ertappade vi henne halvvägs uppför studsmattestegen. Inget stoppar Sverige!




Imorgon är Livia försten ut att bli av med sitt gips. Tanken är att vi ska tjata hål i huvudet på dem så att de tar mitt gips då också. Två för en - typ. Annars får jag vänta till måndag....




Och det går ju inte, för om syrran nu börjat klättra som en bergsgasell MED gips, vågar jag inte tänka på var vi hittar henne när gipset åkt av!






Nej, så kan vi inte ha det. Laget måste formtoppas, gipset måste av så att Zlatan kan punktmarkera Sverige. För det klarar inte Tysken av.....

Mera gips....

Vad är en helg utan en vända till akuten? Mamma och jag var ju där hela förra lördagen. Idag var det pappa och Livias tur att få sig en heldag i sjukvårdens regi. Livia såg till att det blev så när hon klev i tågtunneln härhemma i morse. Simsalabim så var dagens tidsfördriv fixat.


Tack och lov att jag tjingade armbrottet först för gipsat ben verkar inte så kul. Då kan man ju inte hoppa studsmatta eller spela fotboll eller hockey.... Milda Matilda, syrran kommer inte bli rolig när hon inser vidden av detta... hu!

Kan inte låta bli att tycka lite synd om farsan också, hans föräldraledighet har nog inte riktigt blitt som han tänkt sig. Första veckorna regnade och stormade bort och nu när solen och värmen äntligen kommer är spelarna skadade. Vi som laddat så för match...

Ett ord med i leken

 Konkurens driver utveckling. Sen jag fick gips har syrran lärt sig en massa ord. Vad gör man inte för att få komma till tals? Hon började gipsveckan med "U! U-U!" Ihop med gester blir det ett väldigt tydligt "Upp, Upp - upp!". Lika tydligt blev det när vi åt ärtsoppa och pannkakor igår. "Annkacka!" vrålade Livet. Varför vet jag inte, för hon äter bara sylten och lämnar annkackan på tallriken....

Gipsveckan har fått syrran att ta till lite mer beprövade tricks också. Hon har börjat klättra. Och hon gör det bra får jag erkänna! Tripptrappstol, vanlig stol, pall, det gör detsamma, bara man når sitt mål. Go Girl!




Om syrran får en massa ajabaja just nu, så är det det omvända för mig. Mamma tycker att jag gnäller för lite. Hur kan man gnälla för lite undrar jag? Nädå, det funkar bra. En gipsad arm hindrar en inte från att plocka en vacker bukett till sin mamma, eller hur?

Några större bekymer att åka sparkcykel är det inte heller. Full fart bara! Så varför gnälla?

Första flätan!

 En av få fördelar med den här helgen är att jag fått VÄLDIGT mycket uppmärksamhet...  När Livia så äntligen lyckades prångla till sig en stund i morsans knä lät hon henne hållas. Inte ett knyst, inte ett snörp, helt stilla och simsalabim, första inbakade flätan! 

Vissa läxor lär man sig den hårda vägen...

...som till exempel att inte cykla slalom framför någon annans cykel på pin kiv. Bannor fick jag, men sånt ska man ju inte lyssna på. Eller....? Krasch och pang och krocken var ett faktum! Jag visste ju att jag var "vållande" så efter de första ilskna tårarna var det var bara att bita ihop. Farmors goda fika och en eftermiddag på badet med mamma, pappa och Livia hjälpte mig på traven. Vi plaskade och hoppade från kanten och simmade tävling. om och om igen. Hur kul som helst och jag bet ihop.
Dagen efter, lördag morgon, fortsatte jag i samma anda. Igår var igår och idag är idag. Ny dag, nya möjligheter. Men nu gick det inte att lura morsan längre. När gröten åts med vänster hand och sen också datorn scrollades med vänster började morsan ana ugglor i mossen, nu var det klippt. Morsan gav sig inte, doktorn nästa. Så istället för simskoleavslutning på badet blev det en lördag i sjukvårdens regi...

Först jourdoktor, sen röntgentant, sen akutgubbe, sen annan akutgubbe, sen bendoktor och sist gipstant och bendoktor igen. Vid varje nytt möte blev jag tvungen att berätta om mitt tilltag, snacka om förnedring! Vi rasslade igenom maskineriet på lite styvt 4 timmar, barn får gräddfilen tydligen. Phu!

Idag börjar så innebörden av tre veckors gips gå upp för mig.... "mamma - vi behöver prata enskilt" sa jag. Vi gick undan och mamma undrade vad som stod på. "mamma...  det var roligare innan gipset...".

fläskläppar och dubbelsängsrugby

Det går vilt till i mammas och pappas säng på nätterna, Nästan som en rugbymatch, bortsett från att mamma får sätta in tutten och klappa syrran i rumpan en gång i kvarten. Ömsom skavfötter, ömsom H-formation ligger vi. Ingen natt är den andra lik.

I natt lyckades Livet ta sig förbi både mig och pappa och landa med kind och läpp i golvet. Då vaknade hon ju förstås och vi med. Jag kan inte låta bli att tänka att om man kan ta sig förbi två så stora backar - sovandes- ja då är man en given forward.

Efter nattens match började syrran dagen med en rejäl fläskläpp och ett stort blåmärke på kinden.  Men det är ju inget som stoppar en forward.

Friska till påsk!

Den gångna månaden har varit en baseluskens månad. Fy vad trötta vi är på de små bacillrackarna! Jag som inledde med halsfluss och det pärkiga medicinen för sisådär en månad sedan trodde att jag fått min beskärda del - men icke! Först ut andra vändan var syrran, sex dagar var hon ett sorgligt kapitel det lilla livet. Och på den sjunde dagen, ja då var hon piggare, men då hade bacillen bara vandrat vidare - till mig och pappa. Inte kul.  Morsan rådde baselusken inte på - men vem gör det egentligen?


Lagom till påsken kunde vi så äntligen känna att baselusken lämnat oss, men det tar på krafterna att ha långbesök. Möra i pälsen var det riktigt skönt att få byta miljö (och kock) en stund och åka hem till farmor och farfar. Äntligen något på tallriken som smaklökarna gillade!

Om min aptit går på sparlåga just nu, så är det raka motsatsen med syrran. Kokta ärtor och majs står förstås överst på listan men det händer att vi ertappar henne med fingrarna i syltburken också. Bokstavligen. Kladdas!

Två hjul istället för fyra!

I helgen fick jag en ny cykel. Mamma ringde ett samtal och pappa rattade bilen och sen var det klart. Nu är den gråsvarta blixten min!
Söndagen bjöd på lite skönt väder och det var dags att provköra. Det fanns bara ett krux, Blixten saknade stödhjul! Men mamma var i allafall schysst och ringde faster Eva för att låna en sån där stödpinne som föräldrar kan hålla i. På onsdag skulle vi få den och till dess kunde vi ju hanka oss fram.

Efter en kvart fick mamma ringa faster Eva igen. Behövs inga stödpinnar här inte. Blixten och jag är ett! Se så vi susar fram bara! Ingen kunde vara stoltare än jag när Blixten och jag dessutom svängde tillsammans.

Jag har inte bara lärt mig bromsa och svänga, jag har lärt mig att det är lite mjukare att krascha i Axels tujahäck än i Söderbergs mur. Fast en gång på varje ställe räcker. Nu kraschar jag inte alls....

...eller ja...förutom den där brevlådan då... den som jag manglade i full speed när mamma och jag tog ett övningsvarv i området. Jag kom snabbt på att det är lättare att hålla balansen när man trampar hela tiden, men trampar man hela tiden i en nedförsbacke, ja... då går det undan kan man säga. Blixten och jag svischade fram i nedförsbacken! Jag trampade och Blixten for fram som en raket. Jag trampade ännu mer, för här gällde det att hålla balansen! Som tur var stod den där brevlådan på en mossmjuk gräsplätt. Det blev en trippel saltomotav över brevlådan och styret och så landade jag på plätten, phu! Lite änglavakt är bra att ha när man lär sig cykla på två hjul!
Nu blir det övning och träning på gatan först innan vi ger oss ut på några nya äventyr, mamma och jag.

När katten är borta....

Ibland tar mamma mammaledigt. Då brukar pappa och jag passa på att busa till det. Förra gången såg det ut så här....

Igår smet hon iväg igen och då såg det ut så här....

Pest, kolera och medicin

Igår vart det klippt. Feber var borta men det var inte som vanligt ändå. Jag ville inte äta och i ett svagt ögonblick erkände jag att det var för att jag hade ont i halsen. Det skulle jag inte gjort. Mamma anade ugglor i mossen direkt. Hon vet att om maten dagis är så dålig att ingen äter utom en, så är det jag som är ätaren. Och hon vet att jag är en riktig hockeyspelare, en som tar hårda smällar utan en min. Klagar jag över halsont då blir det vårdcentralen direkt.

Så när doktorn frågade om jag hade ont i öronen och jag sa nej sa mamma till honom att titta ändå. Doktorn tittade. Det var rött. Pinne i halsen och sen blev det penicillin. Blä.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi hittade vågen och mätaren på vägen ut. Kul, kul! Ja, för syrran och mig i allafall. Mamma såg inte så road ut när det var hennes tur.

Jag väger 21,6 kg och är 109 cm lång, syrran väger 10,7 kg och är 75 cm kort. Vad mamma väger ville hon inte säga, men det var mycket siffror på vågen. Pappa får vi leta upp en godsvåg till.

Jag som bara vill fortsätta matchen från förra helgen..... Vi har börjat träna syrran så att hon kan ta en plats i laget. Hon kämpar på, men hon är en morsgris. Eller linslus. Så fort mamma kommer med kameran springer hon av plan. Just en snygg hockeyspelare det!

När våren kom av sig....

Förra veckan hade vi en härlig mellis i trädgården efter dagis.


Vi har riktigt kul jag och syrran. Ut med tungan! Skaka på huvudet! Gapflabb. Mamma fattar inget, men hon skrattar ändå.







Vi har inte bara våran säregna humor gemensamt jag och Livet, vi gillar blåbärsmer alldeles särskilt också. Vem hade kunnat ana... jag var schysst och delade med mig i alla fall. Mamma brukar säga att jag är Världens Bästa Brorsa Bro.... och ja, hon kanske har rätt!

Vi kände att våren lurade runt hörnet och tog fram krattor och spadar och hela konkarongen till sandlådan. För syrran var det sandlådepremiär. Det gick väl sådär, hon hade fullt sjå med att hålla sig i styr i galonisarna och greppa spaden med vantarna, någon slott var det inte riktigt tal om...

Jag tyckte i allafall det var ett kärt återseende med mina sandleksaker, de kändes nästan som nya för det var så länge sen.

Men man ska inte ropa hej i farstun har jag hört. Idag, veckans första dagislediga dag, möttes jag av en tjock vit shock. Snötäcket var så tjockt att man inte såg något gräs alls. Jamen då kan vi ju lära mig åka skidor! tyckte jag. Men så roligt skulle vi inte ha. Mamma plockade fram termometern och mycket riktigt. Feber. Fy så trist. Senare på dagen gjorde syrran mig sällskap också. Så nu hänger vi med Feber tillsammans. Hoppas han går hem snart, för pyssla i all ära, men det är roligare ute...

Kalas, kalas, kalas!

Februari är Stora Kalasmånaden. Vi tjuvstartade Stora Kalasmånaden med att fira syrran i månadsskiftet och sen fortsatte vi kalasandet med mamma, Kasper, farmor och morfar och idag kalasade vi Jonathans bebba - Josefin. Morfar kalasade vi modernt - på distans. Farmor kalasade vi lite oväntat - för henne. Hon blev VÄLDIGT överraskad.






 Det bästa med farmors kalas var nog köttbullarna, badet och kusin Loui. Han lärde mig coola tecken, tricksigt.

Frågar ni syrran vad det bästa med farmors överaskningskalas var så  svarar hon graranterat "De första stegen ute i det fria!". Och vilken debut sen, många små steg blev det. Syrran lufsade på närmare 500 m. Översätt distansen till bebisfötter och bedriften närmar sig maraton! Livet fick också hänga med till badet efteråt och simträna några timmar. Om jag inte lyckas göra hockeyspelare av henne så skulle kanske Thriatlon kunna vara något för bebba. Min gamla trehjuling står ju där i garaget och väntar på henne...

Kaspers kalas!

Idag har vi varit på Kaspers 4-års kalas! Vilket dunderkalas, det roligaste på länge! Kasper, Emma, Leo, Tess, jag och syrran, hela ligan var samlad - och vi körde hårt! Tur att inte Kasper har ett sånt där dagisöra hemma.... det hade nog varit ganska rött i så fall....tjoho.

Syrrans lycka bestod i att hon lärde sig klättra upp och sätta sig på en stol. När hon väl lyckats ta ögonen ifrån Tindra så var det stolen som stod för det stora nöjet på kalaset för hennes del. Så kan det vara, alla är vi olika...

[Min annars så fotointresserade mamma glömde kameran (!), så ni får hålla tillgodo på en mobilbild av syrran och stolen så länge. I inväntan på mer fartfyllda bilder från Kaspers mamma....]