Konkurens driver utveckling. Sen jag fick gips har syrran lärt sig en massa ord. Vad gör man inte för att få komma till tals? Hon började gipsveckan med "U! U-U!" Ihop med gester blir det ett väldigt tydligt "Upp, Upp - upp!". Lika tydligt blev det när vi åt ärtsoppa och pannkakor igår. "Annkacka!" vrålade Livet. Varför vet jag inte, för hon äter bara sylten och lämnar annkackan på tallriken....Gipsveckan har fått syrran att ta till lite mer beprövade tricks också. Hon har börjat klättra. Och hon gör det bra får jag erkänna! Tripptrappstol, vanlig stol, pall, det gör detsamma, bara man når sitt mål. Go Girl!
Om syrran får en massa ajabaja just nu, så är det det omvända för mig. Mamma tycker att jag gnäller för lite. Hur kan man gnälla för lite undrar jag? Nädå, det funkar bra. En gipsad arm hindrar en inte från att plocka en vacker bukett till sin mamma, eller hur?
Några större bekymer att åka sparkcykel är det inte heller. Full fart bara! Så varför gnälla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar