Förra veckan hade vi en härlig mellis i trädgården efter dagis. Vi har riktigt kul jag och syrran. Ut med tungan! Skaka på huvudet! Gapflabb. Mamma fattar inget, men hon skrattar ändå.
Vi har inte bara våran säregna humor gemensamt jag och Livet, vi gillar blåbärsmer alldeles särskilt också. Vem hade kunnat ana... jag var schysst och delade med mig i alla fall. Mamma brukar säga att jag är Världens Bästa Brorsa Bro.... och ja, hon kanske har rätt!
Vi kände att våren lurade runt hörnet och tog fram krattor och spadar och hela konkarongen till sandlådan. För syrran var det sandlådepremiär. Det gick väl sådär, hon hade fullt sjå med att hålla sig i styr i galonisarna och greppa spaden med vantarna, någon slott var det inte riktigt tal om...
Men man ska inte ropa hej i farstun har jag hört. Idag, veckans första dagislediga dag, möttes jag av en tjock vit shock. Snötäcket var så tjockt att man inte såg något gräs alls. Jamen då kan vi ju lära mig åka skidor! tyckte jag. Men så roligt skulle vi inte ha. Mamma plockade fram termometern och mycket riktigt. Feber. Fy så trist. Senare på dagen gjorde syrran mig sällskap också. Så nu hänger vi med Feber tillsammans. Hoppas han går hem snart, för pyssla i all ära, men det är roligare ute...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar