Vissa läxor lär man sig den hårda vägen...

...som till exempel att inte cykla slalom framför någon annans cykel på pin kiv. Bannor fick jag, men sånt ska man ju inte lyssna på. Eller....? Krasch och pang och krocken var ett faktum! Jag visste ju att jag var "vållande" så efter de första ilskna tårarna var det var bara att bita ihop. Farmors goda fika och en eftermiddag på badet med mamma, pappa och Livia hjälpte mig på traven. Vi plaskade och hoppade från kanten och simmade tävling. om och om igen. Hur kul som helst och jag bet ihop.
Dagen efter, lördag morgon, fortsatte jag i samma anda. Igår var igår och idag är idag. Ny dag, nya möjligheter. Men nu gick det inte att lura morsan längre. När gröten åts med vänster hand och sen också datorn scrollades med vänster började morsan ana ugglor i mossen, nu var det klippt. Morsan gav sig inte, doktorn nästa. Så istället för simskoleavslutning på badet blev det en lördag i sjukvårdens regi...

Först jourdoktor, sen röntgentant, sen akutgubbe, sen annan akutgubbe, sen bendoktor och sist gipstant och bendoktor igen. Vid varje nytt möte blev jag tvungen att berätta om mitt tilltag, snacka om förnedring! Vi rasslade igenom maskineriet på lite styvt 4 timmar, barn får gräddfilen tydligen. Phu!

Idag börjar så innebörden av tre veckors gips gå upp för mig.... "mamma - vi behöver prata enskilt" sa jag. Vi gick undan och mamma undrade vad som stod på. "mamma...  det var roligare innan gipset...".