Två hjul istället för fyra!

I helgen fick jag en ny cykel. Mamma ringde ett samtal och pappa rattade bilen och sen var det klart. Nu är den gråsvarta blixten min!
Söndagen bjöd på lite skönt väder och det var dags att provköra. Det fanns bara ett krux, Blixten saknade stödhjul! Men mamma var i allafall schysst och ringde faster Eva för att låna en sån där stödpinne som föräldrar kan hålla i. På onsdag skulle vi få den och till dess kunde vi ju hanka oss fram.

Efter en kvart fick mamma ringa faster Eva igen. Behövs inga stödpinnar här inte. Blixten och jag är ett! Se så vi susar fram bara! Ingen kunde vara stoltare än jag när Blixten och jag dessutom svängde tillsammans.

Jag har inte bara lärt mig bromsa och svänga, jag har lärt mig att det är lite mjukare att krascha i Axels tujahäck än i Söderbergs mur. Fast en gång på varje ställe räcker. Nu kraschar jag inte alls....

...eller ja...förutom den där brevlådan då... den som jag manglade i full speed när mamma och jag tog ett övningsvarv i området. Jag kom snabbt på att det är lättare att hålla balansen när man trampar hela tiden, men trampar man hela tiden i en nedförsbacke, ja... då går det undan kan man säga. Blixten och jag svischade fram i nedförsbacken! Jag trampade och Blixten for fram som en raket. Jag trampade ännu mer, för här gällde det att hålla balansen! Som tur var stod den där brevlådan på en mossmjuk gräsplätt. Det blev en trippel saltomotav över brevlådan och styret och så landade jag på plätten, phu! Lite änglavakt är bra att ha när man lär sig cykla på två hjul!
Nu blir det övning och träning på gatan först innan vi ger oss ut på några nya äventyr, mamma och jag.

När katten är borta....

Ibland tar mamma mammaledigt. Då brukar pappa och jag passa på att busa till det. Förra gången såg det ut så här....

Igår smet hon iväg igen och då såg det ut så här....

Pest, kolera och medicin

Igår vart det klippt. Feber var borta men det var inte som vanligt ändå. Jag ville inte äta och i ett svagt ögonblick erkände jag att det var för att jag hade ont i halsen. Det skulle jag inte gjort. Mamma anade ugglor i mossen direkt. Hon vet att om maten dagis är så dålig att ingen äter utom en, så är det jag som är ätaren. Och hon vet att jag är en riktig hockeyspelare, en som tar hårda smällar utan en min. Klagar jag över halsont då blir det vårdcentralen direkt.

Så när doktorn frågade om jag hade ont i öronen och jag sa nej sa mamma till honom att titta ändå. Doktorn tittade. Det var rött. Pinne i halsen och sen blev det penicillin. Blä.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi hittade vågen och mätaren på vägen ut. Kul, kul! Ja, för syrran och mig i allafall. Mamma såg inte så road ut när det var hennes tur.

Jag väger 21,6 kg och är 109 cm lång, syrran väger 10,7 kg och är 75 cm kort. Vad mamma väger ville hon inte säga, men det var mycket siffror på vågen. Pappa får vi leta upp en godsvåg till.

Jag som bara vill fortsätta matchen från förra helgen..... Vi har börjat träna syrran så att hon kan ta en plats i laget. Hon kämpar på, men hon är en morsgris. Eller linslus. Så fort mamma kommer med kameran springer hon av plan. Just en snygg hockeyspelare det!

När våren kom av sig....

Förra veckan hade vi en härlig mellis i trädgården efter dagis.


Vi har riktigt kul jag och syrran. Ut med tungan! Skaka på huvudet! Gapflabb. Mamma fattar inget, men hon skrattar ändå.







Vi har inte bara våran säregna humor gemensamt jag och Livet, vi gillar blåbärsmer alldeles särskilt också. Vem hade kunnat ana... jag var schysst och delade med mig i alla fall. Mamma brukar säga att jag är Världens Bästa Brorsa Bro.... och ja, hon kanske har rätt!

Vi kände att våren lurade runt hörnet och tog fram krattor och spadar och hela konkarongen till sandlådan. För syrran var det sandlådepremiär. Det gick väl sådär, hon hade fullt sjå med att hålla sig i styr i galonisarna och greppa spaden med vantarna, någon slott var det inte riktigt tal om...

Jag tyckte i allafall det var ett kärt återseende med mina sandleksaker, de kändes nästan som nya för det var så länge sen.

Men man ska inte ropa hej i farstun har jag hört. Idag, veckans första dagislediga dag, möttes jag av en tjock vit shock. Snötäcket var så tjockt att man inte såg något gräs alls. Jamen då kan vi ju lära mig åka skidor! tyckte jag. Men så roligt skulle vi inte ha. Mamma plockade fram termometern och mycket riktigt. Feber. Fy så trist. Senare på dagen gjorde syrran mig sällskap också. Så nu hänger vi med Feber tillsammans. Hoppas han går hem snart, för pyssla i all ära, men det är roligare ute...