Kungen av mod, kungen av Skarahov!!

Klassfotboll - dagen jag både längtat efter och bävat för. Underbara superroliga fotboll med mina kompisar - men MATCH och MED PUBLIK! Stor ångest. Planen var att köra min vanliga strategi och börja dagen med att sätta mig på tvären för att slippa vara med. Jag muckade och muckade men mamma och pappa bara duckade. Inte en gång nämnde de KLASSFOTBOLL - fastän jag försökte på alla sätt och vis få dem att försäga sig och säga ordet så att jag kunde bryta ihop. Nä, det blev inte riktigt som jag tänkt - som tur var. Pappa satte på mig fotbollskläder och BAR ut mig till bilen. Och mamma propsade inte alls på att jag skulle spela - däremot var det viktigt att vara en bra kompis och vara där och stötta sina kamrater. Utpressning.


På Skarahov tog kamraterna vid. De behövde ju mig. Det är viktigt att vara en bra kompis så jag gav med mig. Var inne de två sista minutrarna på första matchen, gjorde en målgivande passning till Philip och segern var vår. Sen fortsatte det så. Jag slet som en hund. Var både forward, mitt och back i samma match. Spelade upp bollen och passade mina skjutglada spjutskyttar Anton och Philip.


Tredje matchen spelade vi i ösregn men suporterklacken var oss trogen. Med paraplyer och regnkläder hejade dom fram oss allt de kunde.






I sista matchen fick jag min syssling Gabriel i motståndarlaget. Vi har aldrig träffats - som jag vet i alla fall. Men jag gav honom en match - med råge. Här i närkamp.



De hade inte klarat sig utan mig. Inte med det resultatet i alla fall. Med Antons och Philips hjälp och med Albert i målet var vi grymma. Vi gick obesegrade ur turneringen - 3 segrar och sista matchen oavgjort - Gött!

Snabbt och lätt, vem hade kunnat tro?!

Igår var vi på Mössebergs lekpark/djurpark och roade oss. Vilken härlig dag vi hade!

Medan jag och pappa grillade korv var mamma och Livet och hälsade på kaninerna.

Där hade inte bara små söta riktiga kaniner och kaninbebisar utan även en träkanin på väggen med öppen mun. Mamma förklarade att man kunde ge bort sina nappar till kaninbebisarna som kanske behövde dem bättre. Livet tystnade - hon sa inte ett pip på hela vägen tillbaka till korvgrillen. Vad hon funderade!!



Vi åt min förträffligt goda grillade korv och har huuur trevligt som helst!







 När korven var uppäten sprang Livet tillbaka till kaninbebisarna, när hon gick in deklarerade hon " Jag är stor tjej nu, jag behöver inte min tutte längre!" och plupps så åkte tutten ner i tuttkaninens mun.

Mamma såg ut som ett förvånat frågetecken - vad hände där?! Skulle denna tutt-fixerade lillfisa bara sluta vara tuttfixerad så där??? Detta trauma vi alla gått och väntat på blev helt plötsligt ett icke-trauma och ett beslut taget av hennes höghet själv. Lika märkligt som Livet självt!

Vår härliga dag i parken fortsatte, vi lekte och hade roligt!

Rutschkana - inga sura tutt-miner, bara skoj!


När vi kom till bilen efter vår dag visade sig att våran lill-tjej är mer beräknande än man kan tro. Hon var helt medveten om att hon givit bort den vita tutten. Men inte den ROSA. Den ville hon ha nu....

Mamma och pappa, som hunnit snacka ihop sig under lekaktiviteterna fann sig snabbt. De skulle minsann hoppa på det här tåget när de hade chansen. Den rosa tutten är för evigt borta. Livet surade men inte mer än att man fattade att hon också insåg att tutt-tåget gått liksom...

Vår lilltjej har blivit stor! Ingen blöja och ingen tutte längre.

Nytt år och nya vårdbesök!

Vi avslutade 2013 tillsammans med Baselusken. Han kom redan på julafton till pappa, efter ett par dagar kom han till mig, sen mamma och Livet. På nyårsafton trodde vi att han hade gått, men tji fick vi. Nyårsdagen låg Livet på sofflocket hela dagen. Det hade kanske inte varit konstigt om hon varit vuxen och hällt i sig en massa vuxendricka på festen - men det är väldigt märkligt när det handlar om Buslivet.
När vårdcentralen öppnat droppa mamma och pappa mig hos Caroline och åkte dit med Livet. Ingen av oss anade då vilken vårdkarusell det skulle bli! Först vårdcentralen, sen vidare till KSS. Där skulle de ha kissprov av Livet. "Jag kissar bara hemma!" deklarerade Livet. Sen började Viljans och Listens kamp. Mamma stod för listen i form av pysselbok, festis, läsk, isglass och rinnande vatten. Livet stod för viljan, den envisa viljan. Pappa stod för supporten och glasshållningen. Efter 2,5 timme på toalettstolen, efter att benen börjat domna och göra ont och när pappa var i väg för att köpa godis för att Livet inte skulle somna där på toastolen, då vann listen till slut. Livet sken upp och var nog lite lättad hon också "Nu kommer kiss!"

Tyvärr var det inte sista vändan för Livet på KSS den här dagen, men det visste hon som tur var inte då....

Semesterkarusellen!

Semester! Målning avklarad. Livet återställd. Nu skulle vi åka på något ännu bättre än minigolf fick vi veta. Liseberg. Det behöver upplevas för att man ska förstå. Efter första åket i bergbanan förstod jag. Himmelrike!



Pappa och jag utrustades med vilda åkband. Livet fick ett lite snällare band. Mamma fick vara landkrabba för en gångs skull. Farsan är en tuffing, han hängde med på det mesta. Fast slänggungan körde jag själv.






Livia väntade tålmodigt på mig när jag åkte runt i himlen. Hon försvann med mamma emellanåt och åkte de lite snällare karusellerna, men jag förstod sen att det inte var de som var den stora behållningen för henne.....










Livias himmelrike var Lisebergskaninen - utan tvekan. Kaninen fick finna sig i många Livia-kramar under dagen.











Farfarsbilar i all ära men bergbanan, den tog priset!

Lilla olyckskorpen!

Så tokigt det kan bli. Vi som bara skulle fira att det äntligen var klart. Mamma och pappa var tillbaka från Stora Målningen. Äntligen skulle vi göra något roligt tillsammans. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna bli så tokigt av lite minigolf och glass? Var det en golfboll som gjorde det? Nej. Inte klubban heller. Inte brorsan heller för den delen.

Vi trodde först att Livet hade fått två elaka myggbett på tinningen. Antingen var det en rackarns elak mygga eller så var det något annat. Ingen vet, för Livet klagade inte en enda gång. Men hon hade gärna sluppit vårdsvängen. Först vårdcentralen och sen akuten. Akuten en fredagkväll hade mamma och pappa också gärna sluppit.

Inget ont som inte har något gott med sig heller. Livet darrar inte längre av skräck i vårdsvängen. Kanske för att det inte gjorde ont att hälsa på blårockarna och vitrockarna den här gången. Eller kanske för att hon var bekant med dem redan, sjuksyrran kände igen henne sen benbrottet förra året. Hmmm. Undrar om det var därför morsan fick fylla i skaderapport.....

Äntligen klart!

I slutet på maj drog vi igång stora målningsprojektet. Till min olycka skulle det gröna huset inte längre vara grönt - min älsklingsfärg. Men ingen lyssnade på mig - som vanligt. Det gröna huset blev grått. Till slut var det bara att gilla läget och dra sitt strå till stacken. Det skulle aldrig bli klart annars.




Som tur var insåg mamma och pappa att inte bara mitt strå skulle göra en stack. Vi behövde fler strån. Ellys måleri fick komma och hjälpa till. Annars hade det aldrig blivit klart.











Vi kan väl säga så här, bebban tyckte inte det var superroligt att inte få vara med och måla. Oj vad hon hade velat måla!!!

Midsommar

Midsommar firades enligt konstens alla regler. Med äcklig sill, goda köttbullar och krans på huvudet - förstås. Rapsfältet bakom huset kom väl till pass i år. Kransarna blev lite rapsiga om man så säger.... Rapsiga och fina platsade vi fint när vi äntrade dansen i Fornbyn.