Semesterkarusellen!

Semester! Målning avklarad. Livet återställd. Nu skulle vi åka på något ännu bättre än minigolf fick vi veta. Liseberg. Det behöver upplevas för att man ska förstå. Efter första åket i bergbanan förstod jag. Himmelrike!



Pappa och jag utrustades med vilda åkband. Livet fick ett lite snällare band. Mamma fick vara landkrabba för en gångs skull. Farsan är en tuffing, han hängde med på det mesta. Fast slänggungan körde jag själv.






Livia väntade tålmodigt på mig när jag åkte runt i himlen. Hon försvann med mamma emellanåt och åkte de lite snällare karusellerna, men jag förstod sen att det inte var de som var den stora behållningen för henne.....










Livias himmelrike var Lisebergskaninen - utan tvekan. Kaninen fick finna sig i många Livia-kramar under dagen.











Farfarsbilar i all ära men bergbanan, den tog priset!

Lilla olyckskorpen!

Så tokigt det kan bli. Vi som bara skulle fira att det äntligen var klart. Mamma och pappa var tillbaka från Stora Målningen. Äntligen skulle vi göra något roligt tillsammans. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna bli så tokigt av lite minigolf och glass? Var det en golfboll som gjorde det? Nej. Inte klubban heller. Inte brorsan heller för den delen.

Vi trodde först att Livet hade fått två elaka myggbett på tinningen. Antingen var det en rackarns elak mygga eller så var det något annat. Ingen vet, för Livet klagade inte en enda gång. Men hon hade gärna sluppit vårdsvängen. Först vårdcentralen och sen akuten. Akuten en fredagkväll hade mamma och pappa också gärna sluppit.

Inget ont som inte har något gott med sig heller. Livet darrar inte längre av skräck i vårdsvängen. Kanske för att det inte gjorde ont att hälsa på blårockarna och vitrockarna den här gången. Eller kanske för att hon var bekant med dem redan, sjuksyrran kände igen henne sen benbrottet förra året. Hmmm. Undrar om det var därför morsan fick fylla i skaderapport.....

Äntligen klart!

I slutet på maj drog vi igång stora målningsprojektet. Till min olycka skulle det gröna huset inte längre vara grönt - min älsklingsfärg. Men ingen lyssnade på mig - som vanligt. Det gröna huset blev grått. Till slut var det bara att gilla läget och dra sitt strå till stacken. Det skulle aldrig bli klart annars.




Som tur var insåg mamma och pappa att inte bara mitt strå skulle göra en stack. Vi behövde fler strån. Ellys måleri fick komma och hjälpa till. Annars hade det aldrig blivit klart.











Vi kan väl säga så här, bebban tyckte inte det var superroligt att inte få vara med och måla. Oj vad hon hade velat måla!!!

Midsommar

Midsommar firades enligt konstens alla regler. Med äcklig sill, goda köttbullar och krans på huvudet - förstås. Rapsfältet bakom huset kom väl till pass i år. Kransarna blev lite rapsiga om man så säger.... Rapsiga och fina platsade vi fint när vi äntrade dansen i Fornbyn.