Semesterkarusellen!

Semester! Målning avklarad. Livet återställd. Nu skulle vi åka på något ännu bättre än minigolf fick vi veta. Liseberg. Det behöver upplevas för att man ska förstå. Efter första åket i bergbanan förstod jag. Himmelrike!



Pappa och jag utrustades med vilda åkband. Livet fick ett lite snällare band. Mamma fick vara landkrabba för en gångs skull. Farsan är en tuffing, han hängde med på det mesta. Fast slänggungan körde jag själv.






Livia väntade tålmodigt på mig när jag åkte runt i himlen. Hon försvann med mamma emellanåt och åkte de lite snällare karusellerna, men jag förstod sen att det inte var de som var den stora behållningen för henne.....










Livias himmelrike var Lisebergskaninen - utan tvekan. Kaninen fick finna sig i många Livia-kramar under dagen.











Farfarsbilar i all ära men bergbanan, den tog priset!

Lilla olyckskorpen!

Så tokigt det kan bli. Vi som bara skulle fira att det äntligen var klart. Mamma och pappa var tillbaka från Stora Målningen. Äntligen skulle vi göra något roligt tillsammans. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna bli så tokigt av lite minigolf och glass? Var det en golfboll som gjorde det? Nej. Inte klubban heller. Inte brorsan heller för den delen.

Vi trodde först att Livet hade fått två elaka myggbett på tinningen. Antingen var det en rackarns elak mygga eller så var det något annat. Ingen vet, för Livet klagade inte en enda gång. Men hon hade gärna sluppit vårdsvängen. Först vårdcentralen och sen akuten. Akuten en fredagkväll hade mamma och pappa också gärna sluppit.

Inget ont som inte har något gott med sig heller. Livet darrar inte längre av skräck i vårdsvängen. Kanske för att det inte gjorde ont att hälsa på blårockarna och vitrockarna den här gången. Eller kanske för att hon var bekant med dem redan, sjuksyrran kände igen henne sen benbrottet förra året. Hmmm. Undrar om det var därför morsan fick fylla i skaderapport.....

Äntligen klart!

I slutet på maj drog vi igång stora målningsprojektet. Till min olycka skulle det gröna huset inte längre vara grönt - min älsklingsfärg. Men ingen lyssnade på mig - som vanligt. Det gröna huset blev grått. Till slut var det bara att gilla läget och dra sitt strå till stacken. Det skulle aldrig bli klart annars.




Som tur var insåg mamma och pappa att inte bara mitt strå skulle göra en stack. Vi behövde fler strån. Ellys måleri fick komma och hjälpa till. Annars hade det aldrig blivit klart.











Vi kan väl säga så här, bebban tyckte inte det var superroligt att inte få vara med och måla. Oj vad hon hade velat måla!!!

Midsommar

Midsommar firades enligt konstens alla regler. Med äcklig sill, goda köttbullar och krans på huvudet - förstås. Rapsfältet bakom huset kom väl till pass i år. Kransarna blev lite rapsiga om man så säger.... Rapsiga och fina platsade vi fint när vi äntrade dansen i Fornbyn.

Ny vända till VC - Livias tur!

Ett akutbesök till Tandis blev konsekvensen av vår hysteriskt roliga tafattlek igår kväll...

Skräcken lös i Livets ögon så fort vi kom in i Tandis korridor. I tandläkarstolen sedan darrade hela hon som ett asplöv, trots att hon satt i mammas famn. Hon var så skraj stackarn att hon inte ens kom på att hon kunde vägra. Hon gapade paralyserat och Tandis satte på en ny del på den avlekta tanden. Trots obehaget var det nog tur att vi tog dit´na....

Tandis var en kul snubbe, han älskade sina instrument! De var förvisso finare än de pappa har i garaget men ändå... När vi var klara ville vi bara därifrån allihop, men det ville inte Tandis. Först skulle han visa ALLA sina fina verktyg för Livet. Han började med elefanten som kunde dricka vatten, sen vattensprutaren, sen sugen... ja det var ingen ände på det. Han var så till sig att han ville syrran skulle testa allihop. Syrran var fortfarande paralyserad. Tandis ville att hon skulle hålla i allihop, pliktskyldigt gjorde hon det, men det såg inte kul ut. Stackars Tandis, som var så stolt över sina instrument. Bortkastad tid på syster yster det....

När vi väl fick gå gick vi med raska steg genom korridoren och vi var nästan i mål när Tandis kom ifatt oss. Åh neej, inte han igen! Tandis hade glömt att kolla Livets bit-ihop. Ja, det riktiga alltså. Livet som gapat lydigt under hela sittningen tittade på honom stort och gapade igen. Vilken tjej! Mamma tryckte snabbt ihop bettet på´na, Tandis godkände
 och så kom vi äntligen därifrån, phu!

Utskriven från BVC

Idag blev jag utskriven från BVC med buller och bång, eller ja.... så mycket bång blev det inte.

Jag skötte mig strålande, svarade på alla BVC-tantens frågor, hoppade på ett ben, ritade streckgubbe, geometriska figurer och mitt namn.

Man kan tycka det var nog där men så lätt skulle det inte gå. Jag visste det sen innan att det skulle bli 6-års spruta också. Arvid och Simon hade berättat allt. Jag hade hållit det för mig själv för att inte oroa mamma. Det var dags. Ärmen kavlades upp, jag fäste blicken och sen bet jag ihop. Mamma sprack nästan av stolthet över min tapperhet och min duktighet. Det gick fort men när det var över var vi så nöjda och lättade alla tre, jag, BVC-tanten och mamma, att vi glatt och snabbt vinkade hejdå och avslutade besöket fortast möjligt medan allt var så bra. Fast vi hann inte gå så vidare värst långt innan jag kom ner på jorden.... "Men mamma! sa hon inte att jag skulle få present också?" Mamma vände om snabbare än tekoppskarusellen "Klart du ska ha din present Samuel, vi går tillbaka!" BVC tanten kom snabbt ner på jorden hon också och flög på presentlådan "Käre barn, klart du ska ha present!" sa hon. "Du får tre!". Nöjd gick jag därifrån med penna, pennvässare och linjal.