Bakslag för Sverige!

Det går inte att ropa hej förrän gipset ligger i soptunnan! Det har vi lärt oss idag. Tanken var att syrran och helst jag också skulle bli av med gipset idag, men så blev det inte riktigt. Syrrans gips åkte på igen "För säkerhets skull" sa doktorn. Hur kunde han veta hurdan syrran är?!!! (Eller så blev han sur för att hon blev alldeles galen och skrek som en stucken gris så fort hon fick syn på honom.....)

Jag får vackert vänta till måndag. När det blir min tur ska le stort, sitta alldeles stilla och försöka se ut som en schackspelare. Så att det inte blir några "för säkerhets skull" .....




Det här gipset ger inga favörer längre, jobbarbyxor på och hårt arbete mest hela tiden. Kan lika gärna slippa gipset nu. Det är ju trots allt lite smidigare att olja in trädäck och trappor utan det....

Lite gips stoppar inte Sverige!

Snart är våra gipsdagar till ända. Det har gått förvånansvärt bra får jag säga. En gipsad arm är inget större hinder, jag har kunnat köra på som vanligt faktiskt. Till och med duschandet har funkat - tyvärr....



Syrran hade en lite längre startsträcka, men nu är det full rulle på henne med. Hon knatar på bra med gipsbenet i släptåg. Hon har fått en snygg sving på höften och ett gipsat ben är inget som hindrat henne från att lära sig klättra ordentligt. Igår satt hon simsalabim på kökstolen för egen maskin och idag ertappade vi henne halvvägs uppför studsmattestegen. Inget stoppar Sverige!




Imorgon är Livia försten ut att bli av med sitt gips. Tanken är att vi ska tjata hål i huvudet på dem så att de tar mitt gips då också. Två för en - typ. Annars får jag vänta till måndag....




Och det går ju inte, för om syrran nu börjat klättra som en bergsgasell MED gips, vågar jag inte tänka på var vi hittar henne när gipset åkt av!






Nej, så kan vi inte ha det. Laget måste formtoppas, gipset måste av så att Zlatan kan punktmarkera Sverige. För det klarar inte Tysken av.....

Mera gips....

Vad är en helg utan en vända till akuten? Mamma och jag var ju där hela förra lördagen. Idag var det pappa och Livias tur att få sig en heldag i sjukvårdens regi. Livia såg till att det blev så när hon klev i tågtunneln härhemma i morse. Simsalabim så var dagens tidsfördriv fixat.


Tack och lov att jag tjingade armbrottet först för gipsat ben verkar inte så kul. Då kan man ju inte hoppa studsmatta eller spela fotboll eller hockey.... Milda Matilda, syrran kommer inte bli rolig när hon inser vidden av detta... hu!

Kan inte låta bli att tycka lite synd om farsan också, hans föräldraledighet har nog inte riktigt blitt som han tänkt sig. Första veckorna regnade och stormade bort och nu när solen och värmen äntligen kommer är spelarna skadade. Vi som laddat så för match...

Ett ord med i leken

 Konkurens driver utveckling. Sen jag fick gips har syrran lärt sig en massa ord. Vad gör man inte för att få komma till tals? Hon började gipsveckan med "U! U-U!" Ihop med gester blir det ett väldigt tydligt "Upp, Upp - upp!". Lika tydligt blev det när vi åt ärtsoppa och pannkakor igår. "Annkacka!" vrålade Livet. Varför vet jag inte, för hon äter bara sylten och lämnar annkackan på tallriken....

Gipsveckan har fått syrran att ta till lite mer beprövade tricks också. Hon har börjat klättra. Och hon gör det bra får jag erkänna! Tripptrappstol, vanlig stol, pall, det gör detsamma, bara man når sitt mål. Go Girl!




Om syrran får en massa ajabaja just nu, så är det det omvända för mig. Mamma tycker att jag gnäller för lite. Hur kan man gnälla för lite undrar jag? Nädå, det funkar bra. En gipsad arm hindrar en inte från att plocka en vacker bukett till sin mamma, eller hur?

Några större bekymer att åka sparkcykel är det inte heller. Full fart bara! Så varför gnälla?

Första flätan!

 En av få fördelar med den här helgen är att jag fått VÄLDIGT mycket uppmärksamhet...  När Livia så äntligen lyckades prångla till sig en stund i morsans knä lät hon henne hållas. Inte ett knyst, inte ett snörp, helt stilla och simsalabim, första inbakade flätan! 

Vissa läxor lär man sig den hårda vägen...

...som till exempel att inte cykla slalom framför någon annans cykel på pin kiv. Bannor fick jag, men sånt ska man ju inte lyssna på. Eller....? Krasch och pang och krocken var ett faktum! Jag visste ju att jag var "vållande" så efter de första ilskna tårarna var det var bara att bita ihop. Farmors goda fika och en eftermiddag på badet med mamma, pappa och Livia hjälpte mig på traven. Vi plaskade och hoppade från kanten och simmade tävling. om och om igen. Hur kul som helst och jag bet ihop.
Dagen efter, lördag morgon, fortsatte jag i samma anda. Igår var igår och idag är idag. Ny dag, nya möjligheter. Men nu gick det inte att lura morsan längre. När gröten åts med vänster hand och sen också datorn scrollades med vänster började morsan ana ugglor i mossen, nu var det klippt. Morsan gav sig inte, doktorn nästa. Så istället för simskoleavslutning på badet blev det en lördag i sjukvårdens regi...

Först jourdoktor, sen röntgentant, sen akutgubbe, sen annan akutgubbe, sen bendoktor och sist gipstant och bendoktor igen. Vid varje nytt möte blev jag tvungen att berätta om mitt tilltag, snacka om förnedring! Vi rasslade igenom maskineriet på lite styvt 4 timmar, barn får gräddfilen tydligen. Phu!

Idag börjar så innebörden av tre veckors gips gå upp för mig.... "mamma - vi behöver prata enskilt" sa jag. Vi gick undan och mamma undrade vad som stod på. "mamma...  det var roligare innan gipset...".