Idag var det äntligen dags för mitt Luciafirande. Kanske inte för att jag längtat så, utan mer för att det skulle bli väldigt skönt att äntligen få slippa att gå och våndas och vara nervös. Det löste sig bra till slut. Mamma och pappa fick reserverade platser längst fram för att kunna supporta och jag fick specialuppdraget att vara första notlysare åt fröken som spelade gitarr. Farmor lånade ut lykta och mamma fixade ljusslinga. Mamma sa att hon tyckte jag varit den modigaste av allihop som gått in först med min lilla lykta och lyst väg för luciatåget! Och som grädde på moset, eller kanske russin i bullen så låg det en present på min tallrik till kvällsmaten. En tapperhetsluciapresent! (Jag som inte ens visste att det fann såna...)
Syrran firade lucia på luciadagen. Det börjar stå klart att vi inte riktigt har ärvt samma i-fokus-gen syrran och jag. Medan jag tycker det är lite jobbigt med all uppmärksamhet så har hon inga bekymmer med att sätta sig mitt i centrum det lilla Livet. Allt för att få bättre koll. För koll har hon, på mycket numera. Igår när jag fick en jag-har-klippt-mig-pinnglass hade hon krupit över köksbordet innan våra tappade hakor trillat i bottenläge. Snabbare än blixten. Koll på pinnglass har hon tydligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar