Idag har jag varit väldigt bekymrad. Imorse - idag imorse - ringde jag pappa på jobbet för att fråga en sak. Då kunde inte han prata för han satt fast i ett möte. Hela dagen har detta gnagt i mig. Jag frågade mamma.- Vem ska rädda min pappa?
Hur menar du undrade mamma.
- Ja, pappa sitter ju fast! Någon måste ju rädda honom så att han kan komma hem till mig.
Mamma försäkrade mig om att pappa skulle komma loss från mötet och bli utsläppt från jobbet. Men jag kunde inte riktigt släppa det ändå. Vi pratade om det flera gånger under dagen mamma och jag.
Till slut så kom han faktiskt hem och då var jag bara tvungen att fråga honom.
- Pappa, vem var det som räddade dig?
Hur menar du undrade pappa.
- Ja, vem var det som räddade dig när du satt fast, så att du kunde komma hem till mig?
Först ville inte pappa erkänna att han suttit fast och blivit räddad, för han påstod att det var jag som hade sett till att han kommit iväg hem när jag ringde på eftermiddagen. Men den gick jag inte på. Så då fick han erkänna att det var chefen som släppt loss honom. Tur det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar