Midsommardagen blev till ett riktigt äventyr! Det började lite försiktigt efter frukost med en cykeltur till Jula för att införskaffa ett fiskespö till mig, men sen började det hända saker. Jula var stängt.
Skulle jag fixa cykla till öppna affären i andra änden av stan? Pappa såg tveksam ut. Jag var inte inne i någon formtopp just då men mamma trodde på mig. Hon spände ögonen i mig och så gav vi oss av. Med proviantstopp på vägen tog vi oss hela vägen till affären en halvmil bort i andra änden av stan. Jag fick mitt fiskespö! Lycka!
På tillbakavägen var planen att pausa i farmor och farfars hus för lite fika, men vi hann inte dit. Fyra hus ifrån öppnade sig himlen och någon hällde en hink vatten över oss. Plaskvått var ordet.
Fika och torkpaus hos farmor och farfar sen iväg igen, men knappt hann vi öppna dörren förrän än ny hink vatten från himlen tömdes. Tillbaka in igen. Det var så segt att vänta att vi somnade hela gänget.
När vi kvicknade till igen hade det slutat regna och vi kunde trampa hemåt. Dryga milen hade vi trampat under dagen och det var riktigt skönt att komma hem. Mamma tar nycklarna för att låsa upp. Då händer det! Nycklarna hoppar ur mammas hand och rymmer iväg in under träfarstun vid ytterdörren. Hålet de smet in var så litet att inte ens syrran skulle kunna få in handen, än värre nå ner. Inte en chans att få fatt i dem. Åhh neeej! Vad skulle vi göra nu? Stor dramatik.
Utan goda grannar och reservnycklar hade äventyret inte slutat där...
På kvällen efter sagan erkände Mamma att varken hon eller pappa skulle ha klarat trampa så många hjulvarv som jag gjort under dagen, i det tempot. Tur att man har lite kräm i benen!
