Igår, efter att mamma lämnat mig på dagis var Livia chanslös mot vad som komma skulle. Mig har hon inte lyckats få ner i frisörstolen än, men Lilla Livet hade inte mycket att sätta emot när inte jag var med och kunde hjälpa henne.
Först anar Tofslisa inget.....
Tofsen åker ur och syrran ser ut som en riktig trollunge, fortfarande intet ont anande om vilken upplevelse som väntar....
Gör något! sa mamma till frisören.
Hur vill du att jag ska göra? säger frisören.
Mamma förklarar för frisören att hon brukar klippa mig hemma, men att Livias kalufs är alldeles för .... ja, hon behöver hjälp med att få fason på kalufsen helt enkelt.
Frisören har inte förstått mammas desperation utan frågar..
Vill du att jag ska ta lite i topparna bara?
Gör så att det ser redigt ut, svarar morsan.
Topparna då? Eller vill du att jag klipper av allting?
Helst inte, svarar morsan.
Men det ska se redigt ut.
Topparna då? frisören börjar bli irriterad. Syrran har upptäckt den medhavda gula goda sittastillbananen och börjar skrika och fara runt i stolen. Morsan blir också irriterad.
Ja men det måste se redigt ut, man måste kanske ta av det lite i nacken... morsan börjar inse att hon inte kommer få några goda råd. Hon vet dessutom att det är lite bråttom om det ska bli något klippt överhuvudtaget.
Då klipper jag av det då? svarar frisören
Jo i nacken får du nog göra det.... mamma suckar.
Det hela slutar med att mamma får följa med saxen runt Livets huvud och tala om för frisören vart hon ska klippa och hur mycket. På ett ställe missförstår de varandra och där blir det kort.
Men hon är söt min syster i alla fall, tycker ni inte det?
Syrran blev alldeles utmattad av upplevelsen och tvärsomnade innan de ens hann ut genom frisörens dörr. Hungrig blev hon också, när de kom hem igen åt hon som bara den..... intaget var nästan i min kaliber skulle man kunna säga.
